..efter två år i supportens tjänst. Vilket äventyr familjen har haft. Det är inte så många som får och tar chansen att prova på något liknande som vi nu gjort. Det är vi mycket tacksamma över. Framtiden får utvisa om vi får och tar chansen igen om den dyker upp.

Att bara ha fem familjer att anförtro och vara beroende av är väldigt speciellt. Vi har blivit som en stor familj som levt i våran Svenska bubbla. Olikheter och meningsskiljaktigheter överser man med för att det skall fungera. Tack och lov så har det fungerat mycket bra. Vi känner att vi absolut vill träffa allihop igen...

Varför ska det vara så jobbigt med att ta farväl? Jag känner mig ganska kall jämfört med Ingela och andra i gänget. Är det så att jag och karlar i allmänhet ser på saker och ting ur ett mer praktiskt perspektiv? Eller är det bara en skyddsmekanism? Ingen har dött, alla är friska och krya, vi kan träffas igen..om vi vill.. Hur svårt kan det vara? Hmmm..men en sak är säker att vi alla blir påverkade på ett eller annat sätt. Adjö på jobbet, ungerska vänner och våra svenska vänner i gruppen...pust...hmmm...jobbigt.

Nu lite bilder från avslutningen på jobbet. Vi avtackadesav Generalen Killian inför nästan hela flottiljen en mycket varm dag. Vi stod uppställda mitt i solen. Det kändes som svetten rann uppför ryggen.

Några dagar senare fick vi en försenad present/gåva av ungerska högkvarteret som delades ut av basens stabschef.

När sen stabschefen hade gått så fick vi en överraskning från ingenjörerna....hmmm det handlar om ett internt skämt som vi haft kul åt redan från början.

Det stod: Sir Lars Berg och Patrik Larsson, the hungarien womens dream..hahaha...

Tack för allt mina ungerska kollegor och vänner.

Just nu så packar vi för fullt och väntar på flyttbilen som ska komma imorgon torsdag. Fredag morgon startar vi resan mot Sverige som kommer att gå via Bratislava, Prag(övernattning), Berlin(övernattning) och Kiel för att ta färjan till Göteborg. Förhoppningsvis så är vi i Sverige 2/7.

Viszlát!

//Lars